pelel

Att säga hejdå är faktiskt jobbigt.
Det är svårt att veta hur lång tid tre månader kommer kännas som, och ännu mindre ända fram till jul som det är med Julia. Folk man är van att se en eller flera gånger i veckan, som man är van att smsa med typ varje dag, dom kommer man knappt ha nån kontakt med alls.
Det kommer nog bli jobbigt, men som jag sa till Lina (som den snälla kompis jag är!) är det nog jobbigare för den som stannar i Sverige, jag ska nog kunna sysselsätta mig liksom.
Men det har vart en väldigt bra dag. Det känns ändå skönt att ha sagt hejdå "på riktigt".
Fast ledsen blir man ju om man säger så.
På nåt sätt är det faktiskt skönt att inte ha pojkvän nu (förutom all skit han gjort) eftersom jag då slipper säga hejdå till nån jag vet att jag skulle sakna så mycket att det gjorde ont. Den tiden är över, och därför blir det ju väldigt mycket mer glädje i åkandet.
Riktigt kul att träffa Emma på vägen hem också, inte för vi känt varandra så bra så länge men vi umgås ju ändå liksom :)

Jag är sjukt nervös.
Och jag känner för att skriva långa kärleksfulla brev till vissa kompisar men det kommer jag ju inte göra. Men jag vill ju berätta hur mycket folk betyder o så. Men det får ta sig själv, det ska väl inte hända mig nåt i Spanien så ska ju ha flera år i framtiden att säga allt sånt.

Nu ska jag lägga mig o läsa och förhoppningsvis somna ganska snart.

FÖR IMORGON ÅKER JAG!