pelel

Alla vill ha uppmärksamhet. Numera finns det väldigt enkla sätt att få det på, skriva en blogg, lägga upp halvt provocerande bilder, vara aktiv på typ bilddagboken. Man kan få se hur många som sett bilderna, ofta folk från andra städer som man inte har en aning om vilka det är.
Jag gillar att tänka på mig själv som en som inte bryr sig om uppmärksamhet alls, men det är ju egentligen bara att lura sig själv. För i ärlighetens namn skulle jag inte skriva här ifall ingen läste. Dagbok har aldrig riktigt funkat för mig nämligen.
Eller, jag skrev varje dag mellan ettan och sexan men det jag skrev var av noll intresse för både mig och omvärlden. Jag skrev till exempel vem jag gick till skolan med, och vem jag gick hem med. Inte så spännande nu sex år efteråt huruvida jag gick med A eller med M.

Bilden här till höger är min absoluta favoritbild på mig själv (typ) för jag ser så lugn och nöjd ut. Jag har håret slarvigt uppsatt, kan satsa mycket på att jag inte hade borstat det, och kläderna är skrotkläder från 80-talet säkert. Men där ute på åkern, när vi eldade massa grenar och möbler, kändes det bara så himla rätt att stå med en högaffel och se nöjd ut.
Älskar chocken många får när dom ser den, ännu ett uppmärksamhetsfall.

Idag fyller pappa 45. Så igår bakade jag o Robert chokladkakor till honom, det blev brownies och flarn. Flarnen vet vi är goda, och browniesen såg i alla fall väldigt väldigt lockande ut.

Men nu är det nog dags att börja ta sig till skolan.