pelel

Jag är glad att vissa personer finns i mitt liv. Och jag är mer än glad att det är just den person jag ska åka till Spanien med som jag faktiskt ska åka med.
Jag tycker om att folk hör av sig och säger att de saknar mig när de vet att jag mår lite sisådär. Och jag är glad att dom överhuvudtaget hör av sig trots att jag inte är där.
Jag är jätteglad att det oftast finns nån som vill ta ångestpromenad med mig, lyssna på vad som hänt, ge perspektiv, ge tips om vad man ska göra, och bli lika arg som jag.
Typ efter smset "Är på släktkalas, är sexsugen, är du på?". Då är man glad att det finns folk som förstår hur ont det gör som kan bli precis lika arga som jag.
Och oj vad jag har börjat blivit personlig helt plötsligt. Men jag är så TRÖTT på allt som händer.

Nu på kvällen har vi spelat kort. Och ätit alldeles för mycket, som vanligt. Har gått upp ganska mycket sen skolan slutade, men jämför man med nian har jag fortfarande gått ner några storlekar. Lite skumt när vi provade kläder idag, jag lever liksom kvar i nians storlekar.

Just nu är jag jättetrött.
Och har för övrigt börjat med antifinngrejen igen, mitt ansikte är så sönderklöst att jag ser hemsk ut. Måste börja ta ut ångesten på nåt annat än mitt stackars ansikte.
Menmen.

Sängen nu, blir relativt sen/jobbig kväll imorrn med.