pelel

Har nu vart singel endast knappt 24 timmar och det känns totalt outhärdligt.
De här 24 timmarna har innehållit en ständig kamp mot tårarna, ett ständigt illamående, inte bara litegrann utan faktiskt så man tror att snart så spyr jag, och en massa massa obesvarade frågor.

Det suger att bli dumpad.
Och nu när jag ska gå och lägga mig ensam i min säng, utan nån att ringa o säga godnatt till, då känner man sig ensam. Såna där småsaker man blivit van vid.

Men vissa säger att det kanske är lika bra, han lekte några gånger för mycket med mina känslor, ljög och hittade på lite för mycket, och vi bråkade kanske några gånger för mycket egentligen.
Dom har säkert rätt, men sånt är så svårt att se.
Jag kommer ihåg dagarna när vi bara kunde kolla in i varandras ögon i timmar mer än när jag grät och han satte sig vid väggen och kollade på. Eller när vi diskuterade tills båda inte orkade en sekund mer.

Frågan nu är vad sanningen är. Det finns tusen teorier, men varken jag eller Robert vet väl egentligen. Antar jag. Jag vet i alla fall inte.
Men som E sa, tror att Spanien kan vara lösningen på allt. Om det ska vara, så kommer vi bli tillsammans igen när jag kommer hem. Ska det inte vara så kommer jag över honom där och hittar till ett gladare jag, förhoppningsvis.

Men nu är det ner i min kalla ensamma säng och hoppas att det blir mer än tre timmars sömn den här natten.