pelel

Midsommar var helt okej fram till typ klockan sex. Vi fikade, dansade runt stången, löste korsord och umgicks hemma där farmor bodde förut.
Sen kom mardrömmen, dvs att åka till vårat sommarställe, där jag o Robert såklart hade en av våra bästa helger tillsammans för nån månad sen.
Det var verkligen hemskt.
Typ "i den här soffan började han nästan gråta när jag skrev ett gulligt sms när vi kollade på film"
"den här rullgardinen drog vi ner när vi skulle sova"
Och så vidare.. Det var plågsamt och det fanns ingen plats att vara ensam och tänka på.
Som tur var sysselsatte vi oss ganska mycket, kollade på filmer, åkte till Avesta och handlade, löste korsord och så tog jag eftermiddagslur eller vad det kallas.
Så tiden gick.
Men nästa helg ska jag nog säga att jag vill vara hemma, här kan jag åtminstone träffa nån och gråta lite, eller ligga hemma själv och gråta. På landet sover vi alla i samma rum, och det enda rummet där ingen är är alldeles för kallt för att smyga bort till. Och försöker man läsa är det alltid någon som ska prata.
Helt enkelt, jag behöver privacy. Och kompisar såklart.

Inatt fick jag ett sms från E, och först trodde jag det var Robert som hade bett han skicka det men som tur var var det deras kompis. Men jag förstår ändå inte hur dom tänker, det kan inte vara så att det är lite känsligt att dom, när dom festar, hör av sig till mig?
Tur att K finns och skickar desperata sms om hur jag måste komma hem. Mindre tur att han har flickvän, lite dålig tajming där.

Men nu är jag som sagt hemma igen, och det här är sista veckan jag jobbar. Förhoppningsvis hittar jag nånting nytt att gå upp för efter jobbet, annars blir det svårt.