pelel

Jag tror min kropp har bestämt sig för att lägga av och tvinga mig att må illa konstant. Jag är rätt trött på min kropp, nu på morgonen har inte ens vatten hjälpt.
Kan vara en bieffekt av att jag igår fick ett ja när jag frågade om han fortfarande tyckte det var rätt sak att göra. Jag stalkar verkligen och har ett behov att veta precis allt för tillfället. Känner mig som en sån där dryg sak man pratar skit om med sin pojkvän, nåt jobbigt ex han haft som inte kunnat släppa.
Men jag kan stå för det, när det kommer helt oförberett och man inte förstår får man vara så. Eller åtminstone jag (a)
Frågan jag ställer mig konstant är varför.
Och jag kommer självklart aldrig få ett svar jag nöjer mig med om jag känner honom rätt, han vet ju aldrig nånting. Det är alltid "det bara är så"

Promenaden igår var jättebra.
Men nu är jag tillbaks på noll, som varje morgon.