Spam
Jag kommer spamma min blogg just nu.
Har hört att det även är bra att skriva av sig jobbiga saker, sen skitsamma om nån läser.
(har dock redan fått ett peppande sms, tack!)
Av Roberts självkänslebok har jag insett vissa saker.
För det första tänker jag aldrig skönhetsoperera mig. Det leder ingenvart. Det visste jag väl egentligen redan men nu blev det liksom lite starkare.
Jag önskar faktiskt inte dom jag hatar all lycka i livet. Det kanske tar energi att gå o ogilla folk men jag gör hellre det än ljuga för mig själv o säga nåt mantra om att "jag önskar den och den all lycka i livet blablabla"
Jag skulle faktiskt kunna ta mig an en grej, och det är att varje dag tänka på nånting bra jag gjort, det låter hälsosamt och har man gjort nåt bra kan man faktiskt förtjäna att få höra det. Till skillnad från lyckönskandet så har jag ju faktiskt gjort de där bra sakerna, att önska nån idiot all lycka kan jag inte stå för.
Av såna där coacher skulle jag säkert få höra att det här va ett grundläggande problem, att jag inte vill göra nånting jag verkligen inte står för.
Jag har också insett att man kanske ska sluta värdera sig själv så himla mycket utifrån vad man gör. Det stämmer faktiskt, att det är viktigare att man ser sig själv som en bra person än som en som gör bra saker. Har bara aldrig riktigt sett det så.
Det jag dock insåg är att jag inte vill göra det här ensam, säkert också ett problem egentligen enligt coacherna. Men man har väl levt så pass länge för andra att man vill att de ska se att man försöker. På nåt sätt.
Och just för sekunden gråter jag inte.
Men simskoleträffen känns inte kul.
Och ser inte jättemycket fram emot kvällen, att berätta för Lina och att ta promenad med en annan kompis och prata om det. Men det är sånt som måste göras.
Kanske vart tredje inlägg kommer vara värt att läsa om man inte vill höra om hur synd jag tycker om mig själv, så välj själva :)
Men jag har fått tillåtelse att gråta en hel vecka!
Och för övrigt tur att Robert inte läser den här bloggen, att få höra nånting ens liknande vad var det jag sa skulle få mig att bli tokig.
Har hört att det även är bra att skriva av sig jobbiga saker, sen skitsamma om nån läser.
(har dock redan fått ett peppande sms, tack!)
Av Roberts självkänslebok har jag insett vissa saker.
För det första tänker jag aldrig skönhetsoperera mig. Det leder ingenvart. Det visste jag väl egentligen redan men nu blev det liksom lite starkare.
Jag önskar faktiskt inte dom jag hatar all lycka i livet. Det kanske tar energi att gå o ogilla folk men jag gör hellre det än ljuga för mig själv o säga nåt mantra om att "jag önskar den och den all lycka i livet blablabla"
Jag skulle faktiskt kunna ta mig an en grej, och det är att varje dag tänka på nånting bra jag gjort, det låter hälsosamt och har man gjort nåt bra kan man faktiskt förtjäna att få höra det. Till skillnad från lyckönskandet så har jag ju faktiskt gjort de där bra sakerna, att önska nån idiot all lycka kan jag inte stå för.
Av såna där coacher skulle jag säkert få höra att det här va ett grundläggande problem, att jag inte vill göra nånting jag verkligen inte står för.
Jag har också insett att man kanske ska sluta värdera sig själv så himla mycket utifrån vad man gör. Det stämmer faktiskt, att det är viktigare att man ser sig själv som en bra person än som en som gör bra saker. Har bara aldrig riktigt sett det så.
Det jag dock insåg är att jag inte vill göra det här ensam, säkert också ett problem egentligen enligt coacherna. Men man har väl levt så pass länge för andra att man vill att de ska se att man försöker. På nåt sätt.
Och just för sekunden gråter jag inte.
Men simskoleträffen känns inte kul.
Och ser inte jättemycket fram emot kvällen, att berätta för Lina och att ta promenad med en annan kompis och prata om det. Men det är sånt som måste göras.
Kanske vart tredje inlägg kommer vara värt att läsa om man inte vill höra om hur synd jag tycker om mig själv, så välj själva :)
Men jag har fått tillåtelse att gråta en hel vecka!
Och för övrigt tur att Robert inte läser den här bloggen, att få höra nånting ens liknande vad var det jag sa skulle få mig att bli tokig.
Kommentarer
Trackback
