pelel

Michael Jackson död. Läste det på förstasidan av blogg.se imorse men då trodde jag att det bara var nån som ville få läsare. Men det var värre än så, det hade tydligen faktiskt hänt.
Jag har förvisso aldrig gillat honom och senaste tiden har han ju sett hemsk ut men ändå, alltid skumt när stjärnor man känner till dör. För det är ingen nära så man sörjer jättemycket, men man vet ju fortfarande vem det är.
Helt skumt.

Jag mår för övrigt bättre nu. Simon och jag cyklade till Gränby och helgplanerna har börjat smidas mer och mer.
Har dessutom fixat alla simskolekuvert nu som ska delas ut idag på simskolan. Det känns skönt, att ha nån slags kontroll över nånting.
Har även hunnit med att bli lite vackert rosa där jag brukade ha en bh när jag solade tidigare på våren, det var vitt och fint där nu.
Men nu börjar det bli dags att åka och ta tag i barnen igen, för sista gången på ett bra tag.
Chau

Jag hade några bra dagar.
Dom är över.
Det kan ha att göra med att jag kollade på avslutningen av Providence, och att alla var lyckliga och kära och jobbiga. Det var ungefär då jag insåg att de flesta av mina planer inför framtiden har med Robert att göra. Och nu är han inte längre "med i bilden" som man säger och då vet jag inte vad jag ska göra. Helt plötsligt är det inte lika viktigt att jag kommer hem från Spanien. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör alls, för jag har ingenting att komma hem till.
(och här överdriver jag såklart, många av mina kompisar bor ju här..)
Men just nu känns det väldigt onödigt att nånsin vara i Uppsala igen efter Spanien.

Hatar att vara såhär labil. Och inte kunna tänka på saker ordentligt, klarar inte av att städa rummet, sitta och läsa och ta det lugnt är också alldeles för jobbigt.
Och bara för att livet ska jäklas riktigt mycket med mig kan jag inte skicka sms nu på morgonen. Jag behöver sympati och folk som säger att jag visst kommer klara det här, att jag har nån slags styrka inom mig som jag inte ser.
(inte just nu i alla fall, det är klart styrkan finns antar jag)
Men min telefon vill inte.

Längtar till helgen.

Jag tycker verkligen det är riktigt ledsamt att det tog slut. Det är inte så jag gråter längre när jag tänker på det men jag tänker ju på alla bra moments och undrar hur det kunde bli så dåligt typ. Det finns ju så många minnen, om så mycket. I princip överallt där jag är om dagarna, allt folk säger. Det är ganska plågsamt.
Men fördelen är att man blir stark av sånt här.

Imorse insåg jag tyvärr att jag inte har kommit så långt i övergången som jag trodde. Att vakna upp breve nån fick mig bara att inse att jag inte vill ha nån annan. Men på nåt sätt gillar jag att mina lakan luktar nåt annat än mig själv, det är mycket mer spännande då.
Och for the record, den som sov här var bara en kompis.

Om man jämför barnen på simskolan idag med hur dom var för tre veckor sen har det hänt sjukt mycket, man blir så stolt.

Var barnvakt åt mina "gamla" barnvaktsbarn idag också. Det kan kallas livskvalitet.

Igår va allting med Robert bra, jag tänkte inte ens på honom på kvällen vad jag kan komma ihåg, annars brukar ju sånt komma fram efter nån cider. Men nej, inte igår.
Imorse däremot var det värre.
Det är verkligen helt omöjligt att lista ut vad man mår bäst av, sova själv eller tillsammans med nån? Festa eller inte festa?
Det som väl är uppenbart är ju iaf att man ska sysselsätta sig, och det tycker jag att jag gör ganska bra. Jag är till och med så bra på att sysselsätta mig att pappa börjar klaga på att jag inte sköter mina "plikter" här hemma. Typ att flytta ner saker från vardagsrummet och mitt gamla rum.
Men var ska jag ställa glas, stekpannor och vaser? Det är inte som att jag vill ha det på mitt rum heller, antar att det blir vinden.
Men nästa vecka är jag ju ledig och hemma så då kanske jag faktiskt träffar min familj och kan diskutera viktiga saker. Typ sånt.

Fick förresten brev från CSN igår, nu har de skjutit upp deadline för att jag ska skicka in mina betyg så nu är det den 27e juli som gäller. Så den här gången har jag faktiskt fått mina betyg när de vill ha dem!

Hatar för övrigt vakterna på BJ.

Vissa saker kan göra en så löjligt glad.
Dagens lycka var att träffa dom jag var barnvakt åt förut.
Att få höra att jag inte fick gå för dom ville att jag skulle laga maten, att hon väl kunde få följa med mig hem och äta? Och ett högt weei när hon förstod att vi skulle vara ensamma nån timme tillsammans imorrn.
Jag kommer ihåg varför det jobbet gjorde mig så glad varje gång, det gör det ju fortfarande även om det bara blir några dagar per sommar. Det var iaf en väldigt bra start på dagen!

Snart ska jag iväg och jobba igen, kan helt ärligt säga att jag kanske börjar tröttna lite på att bada fyra timmar per dag.. Men det är kul egentligen, men nu när jag börjar må bättre finns det så mycket annat jag skulle vilja göra (a)

Det börjar faktiskt bli bättre. Väldigt mycket bättre.
Så kan ju kalla det här "How to get over a guy in 10 days" snott från filmen How to lose a guy in 10 days, om det nu va så den hette. Den filmen är iaf väldigt söt.

Va hos Robin ikväll, såg en film med en helt skruvad story, men den var bra. Kommer såklart inte ihåg vad den hette men det var en son, hans mamma som är psykolog och hennes klient. Det var väldigt mysigt :)

Fick just veta ett namn på personen jag ska hata.. Undra om jag ska orka kolla upp gymnasie-katalogen eller om jag ska låta de va? Har inte helt bestämt mig än..

Men nu är jag egentligen alldeles för trött för att sitta uppe, och dessutom ska jag vara barnvakt och jobba och ut på BJ sen så kanske borde ta tag i det här med att sova.
Godnatt

Jag visste såklart inte ens att hon hade fyllt år men idag bakade vi en kladdkaka till henne och satt i min trädgård och åt den och spelade lite spel. Först vann jag, sen vann Engla. Men det var riktigt mysigt, och kladdkakan blev otroligt god!
Det var marshmallows och vitchokladbitar i den, tror det var det som gjorde att den blev så bra. Dock väldigt rinnig men det ska ju kladdkaka vara :)

Rent Robert-mässigt har idag vart en väldigt bra dag. Vaknade av väckarklocka, åkte till Ica o handlade, kom hem o gjorde potatissallad till kvällen, sen kom Engla o Linnea o vi bakade, sen kom Maja o vi fikade. Sen började jag jobba o nu har jag kommit hem. Inte mycket tid alls att tänka på, helt perfekt. Och har jag tur kommer Robin över snart så ska vi promenera och senare kolla på film.

Imorrn ska jag vara barnvakt hos familjen jag var hos typ åttan till ettan, eller om det var nian och ettan. Eller hur det nu var :) Men det ska i alla fall bli riktigt kul, var ett år sen jag träffade dem sist och de har förmodligen växt om mig vid det här laget, eller i alla fall närmre min längd:P

Jag börjar känna hopp för framtiden, något som gör att jag går upp i vikt igen för jag äter men spelar roll, inte som jag nån gång egentligen behövde gå ner.

Imorse när jag vaknade mådde jag inte alls lika illa som föregående morgnar, jag kände inte alls att livet var lika meningslöst som det känts senaste tiden.
Kan säkert ha med solen att göra, och planerna för veckan.
Såhär efteråt är jag alltså glad att solen kom till slut, även om jag först mest var arg att det inte längre gick att stanna inne hela dagarna o vara seg/död.

Nu ska jag iväg till Ica o handla till bakning. Det ska bli kladdkaka med chokladbitar har jag bestämt mig för. På bilden såg den åtminstone väldigt god ut!

Och nu så taggar vi till :P

Att cykla hem från bion ikväll var som att återuppleva alla nätter från förra sommaren.
Det är sjukt, samma luft, samma först-frysa-sen-gå-fort-och-bli-varm, samma lukter, och det kändes som jag hade samma mål som då.
Ikväll hade jag dock som enda mål att komma hem, men ändå, känslan.
Nån slags känsla av förväntan.
Förra sommaren var det ju mycket att jag skulle träffa Robert, eller M, eller kanske bara gå väldigt långt alldeles ensam o dansa för mig själv på gatorna.
Ikväll vet jag inte alls vad min förväntan var.
Kanske ser jag fram emot onsdag?

Imorrn ska hursomhelst bli mysigt, baka på morgonen och sen fika, förhoppningsvis på en filt i trädgården, sen jobba, sen Robin. Jag planerar in varje sekund, men det gör inte så mycket.

Var nere på stan på förmiddagen och satt och åt jordgubbar på bryggan. Det var hur mysigt som helst, ett stort plus till de små and-barnen (har säkert ett namn?) som simmade fram och tillbaks några gånger. Så otroligt söta!
De va skönt att bli tvingad ut i solen, annars har jag en tendens just nu att tycka att mitt rum är väldigt bra, där det är mörkt o svalt.
Imorrn har jag också bokat upp min förmiddag så jag har nåt att göra innan jobbet.

Kan dock fortfarande inte äta normalt, mår illa så fort jag äter nåt som inte innehåller 90% vatten. Det går bra med jordgubbar, vatten, tomat, gurka, och glass som är kallt och slinker ner. Men saker som behövs tuggas är tydligen svårare, vilket gör att den mesta maten är rätt svår att äta egentligen just nu.

Idag på jobbet är det hög tid att börja kolla vilka barn som ska flyttas var, funderade ett tag på att åka dit tidigt o ta tag i det. Men nu börjar jag om en halvtimme och jag sitter kvar här framför datorn.

Mitt golv borde verkligen dammsugas..
(random kommentar men råkade se det nu)

Jag tror min kropp har bestämt sig för att lägga av och tvinga mig att må illa konstant. Jag är rätt trött på min kropp, nu på morgonen har inte ens vatten hjälpt.
Kan vara en bieffekt av att jag igår fick ett ja när jag frågade om han fortfarande tyckte det var rätt sak att göra. Jag stalkar verkligen och har ett behov att veta precis allt för tillfället. Känner mig som en sån där dryg sak man pratar skit om med sin pojkvän, nåt jobbigt ex han haft som inte kunnat släppa.
Men jag kan stå för det, när det kommer helt oförberett och man inte förstår får man vara så. Eller åtminstone jag (a)
Frågan jag ställer mig konstant är varför.
Och jag kommer självklart aldrig få ett svar jag nöjer mig med om jag känner honom rätt, han vet ju aldrig nånting. Det är alltid "det bara är så"

Promenaden igår var jättebra.
Men nu är jag tillbaks på noll, som varje morgon.

Saker ska få ta tid.
Det kommer bli bättre, osvosv.
Det är självklart alldeles sant.
Han var väl inte the love of my life helt enkelt.

Ikväll har jag vart ute på en riktig långpromenad med Mira. Det var helt underbart, och det frambringade lite mysiga minnen från förra sommaren, minnen som faktiskt inte hade med Robert att göra. Minnen om att komma hem samtidigt som tidningsbudet, att det var dagsljus när jag gick o la mig. Sitta på bänken vid ån o lyssna på musik från mobilen, och massa massa mer. Jag har väldigt många trevliga minnen från förra sommaren som inte alls har med Robert att göra.
Så det är dom minnena jag tänker på ikväll, för att jag ska kunna somna glad och förhoppningsvis inte vakna lika illamående som föregående dagarna.

Tyvärr träffade jag E idag som berättade att Robert inte går ut på krogen. Huh? Ska väl inte hänga ut han helt, men vissa saker han sa när han gjorde slut tydde väldigt starkt på att det var så det skulle fortsätta. Så jag lever lite på hoppet att han är så ledsen att det är slut att han inte orkar gå utanför dörren.
Och bara för det tror jag att jag ska ut på onsdag och hitta nån riktigt snygg.
Vilket inte brukar gå när man planerar för det men ändå.

Idag har faktiskt vart en helt okej dag. Är lite rädd för att jag inte är särskilt hungrig men jag får fortfarande i mig jordgubbar och glass så i värsta fall får jag väl leva på det..
Bara jag träffar kompisar och sysselsätter mig kommer det här gå.

Godnatt

Det finns olika perioder av sorg, först är man ledsen och gråter, sen är man arg, till slut accepterar man och sist blir det mest ett minne. Vet inte ordningen men nåt sånt.
Tidigare idag var jag inne i ilskan. Nu har det gått tillbaks.

Men vad jag undrar över är varför jag inte kan acceptera att han inte är så snäll som jag trodde.
Det finns tusen grejer han har gjort som inte vart särskilt snälla, typ glömma bort att ringa, typ ljuga om vad han skulle göra för att slippa träffa mig, undvika mig när jag var ledsen, tjejen på krogen, osvosv.
Men trots allt det försvarar jag honom fortfarande och skulle förmodligen inte tveka på att ta tillbaks honom.
Logiken bara funkar inte alls längre.
Men det är väl så dom säger, att kärleken förstör det logiska tänkandet.

Och sen när logiken tar lite överhand blir jag så arg på mig själv för att jag bryr mig, för är han så elak som bevisen säger är han definitivt inte värd att jag går o mår dåligt över honom såhär länge.
Han är absolut inte värd att jag slutar äta och går ner i vikt, vilket väl börjar hända lite. Det är inte som jag gått ner jättemycket, men jag äter ju definitivt mindre i alla fall.
Kände hunger igår, men idag har det varit som förut, med illamående och så.

Men nu ska jag nog gå och posta ett brev så får jag mig en liten promenad (mitt behov av att röra mig har ökat markant)

Midsommar var helt okej fram till typ klockan sex. Vi fikade, dansade runt stången, löste korsord och umgicks hemma där farmor bodde förut.
Sen kom mardrömmen, dvs att åka till vårat sommarställe, där jag o Robert såklart hade en av våra bästa helger tillsammans för nån månad sen.
Det var verkligen hemskt.
Typ "i den här soffan började han nästan gråta när jag skrev ett gulligt sms när vi kollade på film"
"den här rullgardinen drog vi ner när vi skulle sova"
Och så vidare.. Det var plågsamt och det fanns ingen plats att vara ensam och tänka på.
Som tur var sysselsatte vi oss ganska mycket, kollade på filmer, åkte till Avesta och handlade, löste korsord och så tog jag eftermiddagslur eller vad det kallas.
Så tiden gick.
Men nästa helg ska jag nog säga att jag vill vara hemma, här kan jag åtminstone träffa nån och gråta lite, eller ligga hemma själv och gråta. På landet sover vi alla i samma rum, och det enda rummet där ingen är är alldeles för kallt för att smyga bort till. Och försöker man läsa är det alltid någon som ska prata.
Helt enkelt, jag behöver privacy. Och kompisar såklart.

Inatt fick jag ett sms från E, och först trodde jag det var Robert som hade bett han skicka det men som tur var var det deras kompis. Men jag förstår ändå inte hur dom tänker, det kan inte vara så att det är lite känsligt att dom, när dom festar, hör av sig till mig?
Tur att K finns och skickar desperata sms om hur jag måste komma hem. Mindre tur att han har flickvän, lite dålig tajming där.

Men nu är jag som sagt hemma igen, och det här är sista veckan jag jobbar. Förhoppningsvis hittar jag nånting nytt att gå upp för efter jobbet, annars blir det svårt.

Glad midsommar I guess..

Ska ut till landet idag. Det kommer nog bli riktigt jobbigt, det var där jag och Robert hade en av våra bästa helger nånsin tillsammans. Den helgen var i princip allting perfekt, jag var avslappnad, vi hade massa tid att vara tillsammans och göra ingenting, och mobilerna störde inte eftersom det knappt finns mottagning där.
Men nu ska jag alltså dit igen, singel, med familjen och med kasst väder.
Jag ser verkligen inte framemot det, har tagit med två böcker så jag ska kunna dränka mig i dom och slippa tänka. Hoppas på att det spöregnar, då åker vi säkert hem redan imorrn.
Det här låter hemskt men jag orkar inte vara på ställen där jag har vart lycklig, för just nu känner jag mig allt annat än lycklig.

Sov i mamma o pappas säng inatt, det var väldigt skönt att slippa sova i mitt rum. Det känns som att rummet blir mer o mer plågsamt för varje dag, kan det vara för att jag inser mer och mer att det inte är en jobbig mardröm kanske?

Jag har fått jättemycket stöd från de flesta kompisarna, alla säger att de tror på mig och att jag kommer klara det.
Men det finns några få jag är lite besviken på (eller egentligen bara en kanske). Men tyvärr var det väl ingen nyhet, pga jobbiga händelser förut har jag ju slutat berätta saker för personen. Men det är synd, vad som en gång var så bra liksom..

Allting jag vill göra är att bara ligga i nån säng och tycka synd om mig själv, men jag har väl insett att man inte kommer så långt av att göra det.
Jag vet att förr eller senare avtar det som gör ont och jag kommer väl börja kunna leva normalt igen nån gång. Det här var ett år, folk som har vart gifta 10 år skiljer sig och överlever liksom.

Nu kommer nog min faster och farbror snart, ska lifta med dom ut till landet, de ska tydligen också fira midsommar där.

Ha en bra helg, jag ska försöka så gott jag kan

Kim och co kom aldrig, men Julia var här och satt o kollade på Providence med mig. Egentligen lika bra att det inte blev "fest" men samtidigt är jag trött på att vara mogen. Allting blir enklare när man får vara korkad..
Men jag SKA klara det här. Nån gång måste det ju kännas bättre?

Direkt när Julia stängde dörren började jag gråta. Jag är så otroligt stabil!

Men just nu känns det som värsta plågan bara att vara i huset där jag är helt ensam. Och i princip alla är med pojkvänner, kompisar eller åker iväg för att fira midsommar.
Och att gå nerför trappan där vi så otroligt många gånger gått för att komma till mitt rum och mysa, allt blir så otroligt jobbigt. Jag kan ju inte vara nånstans utan att tänka på honom!! Imorrn måste jag duscha och jag lovar att det också kommer påminna om honom, om alla gånger han höjde temperaturen så jag hoppade till för de va för varmt.

Varför måste det göra så ont???
(sorry men har en riktigt dålig kväll..)

Förmiddagen idag var verkligen pain. Gick och grät lite hos Lina och lämnade iväg ramen jag fick av honom på studenten, med en jättegullig bild på oss och så skrev han på baksidan.. Började tokgråta när jag såg det, har inte vågat kolla på det sen han gjorde slut.
Och det har ju vart en bra idé måste jag säga.

Sen lunch på stan, inte alls hungrig men jag åt ändå. Buffé när man mår illa är inte jättekul, speciellt inte med folk som räknar med att man ska äta hur mycket som helst, jag var liksom inte sugen. Men det var gott ändå, det är klart kinamat är gott liksom.

Svängde förbi Engla lite och hämtade House och pratade, trevligt :) Skulle verkligen vilja följa med dem på midsommar men eftersom vi har traditioner är det väl bäst att följa dem helt enkelt...

Sen jobb. Idag var en bra dag, barnen får mig verkligen att sluta tänka på allt och definitivt att må bättre. Speciellt vissa som bara är så dödligt gulliga och har så roliga egenheter att man inte kan låta bli att le och skratta åt dem.
Jag tror jag älskar mitt jobb faktiskt, även om man luktar klor i hundra år efteråt och naglarna förstörs totalt. Men det spelar liksom ingen roll egentligen.

Nu tänkte jag kolla lite på Providence, sen ska väl förhoppningsvis Kim o co komma, Julia kommer iaf vid nio.

Hejdå

Vaknade på morgonen och mådde illa, men den här gången på grund av nåt annat än dumpningen, vilket faktiskt var väldigt skönt.
För att jag skulle slippa behöva tänka kom Julia över och vi satt på gräsmattan och spelade kort, jag vann!
Det är skönt att göra saker, men tyvärr går ju allting för fort. Saker jag förut har tyckt tagit tusen år går nu på några sekunder känns det som och det finns alltid massa mer tid jag måste sysselsätta mig på.
Jag tror det är det största problemet, att man måste vara konstant sysselsatt för att må det minsta lilla bra.

Igår fick jag till slut ett svar från Robert där han officiellt skrev att han skulle radera alla sms innan han läste dem och inte svara om jag ringde. Jag tror att det är skönt att få höra det, för då kanske jag inser att mitt hopp om att det är som förra gången han gjorde slut inte finns. Sist blev vi ju tillsammans igen efter någon månad, och hördes hela tiden av.
Men det hjälper ju egentligen inte alls, för det är ju fortfarande det enda jag vill.

E säger dessutom att vi behöver space från varandra. Och jag kan väl erkänna att han säkert behöver massa space ifrån mig, men jag var ju inte direkt delaktig i beslutet att göra slut så känner inte att jag behöver det.
Jag är precis sån där som jag inte ville bli, en desperat ex-flickvän som absolut inte kan hindra sig själv från att göra patetiska saker.

Och för tillfället känns det som jag behöver fler kompisar. Och helst kompisar som vaknar lika tidigt som jag, och som inte jobbar eller har nåt annat för sig. Kompisar som helt enkelt alltid kan ta en lång promenad så jag kan få prata ut mig. Kanske inte om just det här, men om allt så att jag glömmer att må dåligt.

Min matlust har för övrigt inte alls kommit tillbaks. Jag äter ju såklart, men det är rätt svårt att få i sig allt det är meningen att jag ska få i mig..

Men dag 4 var ändå helt okej, mådde ju som sagt illa hela dagen men det hade ju faktiskt inte med allt det här att göra..

Skriver om igår nu.

Allting igår var egentligen bara hemskt, grät hela morgonen, jobbade inte utan satt i entrén och berättade för föräldrar att det var inställt, fick en rejäl utskällning av en av dom, sen var festen egentligen väldigt trevlig med råkade ringa till Robert och sen var min kväll förstörd. Och förmodligen flera av mina kompisars också, förlåt.

Igår var faktiskt den värsta dagen hittills sen det tog slut, just för att jag grät så mycket på morgonen så var jag helt uttömd resten av dagen också.
Vill helst slippa fler såna dagar..

Igår kväll mådde jag bra, tänkte att det här ska nog gå rätt okej ändå. Kommer ju såklart att ta tid men så länge jag sysselsätter mig är det lugnt.
Men idag har jag vart sysselsatt stor del av dagen, men mår ändå lika piss nu på kvällen.

Kollade på Providence imorse och sen kunde jag inte sluta gråta. Vad jag insåg av den händelsen är att program som innehåller kärlek kanske inte är den bästa idén.
Gick i alla fall till Julia vilket är en ganska lång promenad och det var skönt.
Sen ner på stan och försöka lämna tillbaks armbandet, men såklart var det repor på det så nu sitter jag på ett killarmband som jag gett till Robert en gång i tiden och absolut inte vill ha kvar.
Nån som är intresserad? Kostade rätt mycket från början men jag är öppen för förhandlingar.
Sen kom Johan hit och vi åt lunch, kollade på studentpresenter och kläder inför kvällen.

Och sen trodde jag att jag skulle jobba på simskolan, men då ställde vi in det pga krångel så det blev till att sitta i entrén och förklara för alla föräldrar och deras barn varför det inte var nån simskola och hur vi skulle lösa det med pengar osvosv. Fick faktiskt bara en riktigt ordentlig utskällning, men tyvärr kom den sist och tog ner humöret totalt.
För jag o Agnes hade de ändå rätt trevligt när vi satt där :)

Snart är det dags för fest.
Jag är totalt opepp, fryser och saknar Robert. Eller närhet rent allmänt, för jag har en kandidat som absolut skulle kunna få hålla om mig hela kvällen men han sa nej till festen.

Så den stora frågan just nu är väl, är det just enbart Robert jag vill vara med eller fungerar vilken kille som helst som är det minsta mysig och uppskattande? Jag vet inte riktigt.
Med det här menar jag inte alls att jag är över honom och inte kär längre, det kommer ta ett tag, men just saknaden efter närhet kan ju egentligen nån annan lika gärna bota.

Nu ska jag hitta på nåt annat.